Konsten är en del av kärnan i ett civiliserat samhälle. Dess betydelse framhävs särskilt när människor och samfund stöter på svårigheter.

Konsten sträcker sig mot framtiden, den hjälper oss att se annorlunda på omständigheterna, den väcker fantasiförmågan och hjälper oss att se ljus där det råder mörker. Konst ger tröst, eftersom ett annorlunda betraktelsesätt lyfter fram alternativa sätt att uppleva meningsfullhet och betydelse i livet.

Det kan observeras att under undantagsförhållanden bubblar människans kreativa potential kraftigt och söker nya uttrycksformer och kanaler. Behovet av att uttrycka och dela med sig av sina erfarenheter, som väcks hos människor, kunde kanaliseras till att utgöra en del av hanteringen av den pågående krisen, delandet av erfarenheter, uttrycket, byggandet av framtidsbilder och ingivandet av hopp.

Konsten kan inte rädda världen, men dess betydelse för individernas och samfundens överlevnad kan vara avgörande. Konsten kan också vara en del av en mera omfattande samhällelig förändring mot en hållbarare livsstil.

De estetiska upplevelserna utvecklar vår observationsförmåga och gör oss känsliga för förändringar i naturen och vår kulturmiljö. Att värdesätta och skydda mångfalden utgör också grunden för ett demokratiskt samhälle. Konsten kan ge en röst till de tysta och lyfta fram sådana missförhållanden som det rationella språkliga uttrycket inte når.

Ett klokt samhälle värnar om konst och kultur mitt i krisen och ser dess värde i byggandet av framtiden. För barn och unga är en konsthobby särskilt betydelsefull, eftersom den kan stärka deras tro på sina egna påverkningsmöjligheter och stöda deras mod att uttrycka sina åsikter om framtidsriktningen.

Flera inhemska och internationella undersökningar (till exempel Metsäpelto & Pulkkinen 2015; Catterall, Dumais & Hampden-Thompson 2012) stöder uppfattningen att de egna erfarenheterna inom konsten inte bara ger barn och unga direkta upplevelser av betydelse utan också av kulturell delaktighet och skapar därmed positiva återverkningar som sträcker sig långt in i framtiden.

Det är viktigt att denna kris inte omintetgör de initiativ i regeringsprogrammet som syftar till att ge barn och unga allt mer jämlika möjligheter att utöva konst och kultur. Det är särskilt viktigt att utöva konst och kultur för de barn och unga som nu känner ensamhet, ångest och rädsla och som inte på egen hand hittar metoder för att uttrycka och dela sina upplevelser.

Även många andra sårbara människogrupper håller på att förlora sin normala basservice, även möjligheterna att hantera sina känslor kollektivt. Metoderna inom konst och konstfostran skulle ge många oersättligt värdefulla möjligheter att uppleva att man bryr sig om och hör dem och att deras människovärde är odelbart.

Hur kan konstens helande kraft stärkas och stödjas med offentliga åtgärder?

I Finland finns ett enormt antal experter inom konst och konstfostran. Även under normala förhållanden består deras utkomst ofta av små bäckar. Nu har bäckarna sinat för många.

I den nuvarande krissituationen skulle det vara viktigt för konstnärer och konstfostrare att av statsmakten få höra inte bara att man har beaktat att deras inkomster har sjunkit drastiskt och att man kommer att korrigera situationen, utan även att arbetet som yrkespersonerna inom konsten utför är väsentligt för vårt samhälles överlevnad.

Det är dags att uttala högt att konst inte är en extra dekoration och en källa till estetisk njutning för en utvald, privilegierad publik. Konst är ett grundläggande behov och en basservice som också enligt människorättskonventionerna tillkommer alla medborgare. För att möjliggöra möten mellan människornas behov och kompetenta yrkespersoner behövs en stark vilja och målmedveten verksamhet från statsmaktens sida.

Vårt samhälle står nu inför aldrig tidigare skådade utmaningar. I stället för att nu se konsten som en kostnadspost och ett objekt för inbesparingar bör den ses som en central del av krislösningen.

I vårt land finns kompetens och vilja, och placeringen av konst bland de viktiga metoderna för att lösa krisen ökar inte kostnadseffekterna av den i någon betydande mån. Att satsa på konsten som en del av att klara av krisen är däremot ett mänskligt, socialt och kulturellt hållbart val.

Eeva Anttila

professor

Konstuniversitetet

Texten publicerades ursprungligen i Turun Sanomat den 28 april 2020.