Kontrabas

 

 

 

Läs först avsnittet Allmänt om ergonomi.

Mittställningen är musikerns grundställning, till vilken musikern alltid återkommer. I mittställningen upprätthålls ryggradens naturliga bågform. Ryggradens böjning är individuell, så i mittställning har alla olika ställning på ryggrad och bäcken.

Då man spelar kontrabas bör man till en början observera bäckenets och ryggradens ställning. Sitthöjden bör vara sådan att bäckenet hålls i mittställning, och en god ställning i bäcken-ländryggraden möjliggör på så sätt en bra användning av stödmusklerna i mellersta delen av kroppen. Då bäckenet är i mittställning är bäckenets sittben riktade rakt neråt mot stolen. Då man spelar kontrabas lutar bäckenet ofta bakåt och ryggraden rundas, vilket ofta utsätter musikern för smärttillstånd i nedre delen av ryggen.

Bäckenet och ryggraden i mittställning.

Bäckenet lutar bakåt och ryggen rundas, huvudet skjuts framåt.

Kontroll av bäckenets mittställning är enklare då man spelar stående, eftersom händernas räckvidd är bättre. Kortvuxna kontrabasister, särskilt om de har korta armar, vrider ofta kroppen och lutar den framåt. Avgörande för en bra spelställning är att instrumentet har lämplig storlek. Då man spelar med vänster hand på greppbrädans nedre del rundas nästan hela ryggraden, och då man spelar i övre delen rätar ryggraden ut sig tillbaka till mittställningen. Kontrabasistens ryggrad utsätts dessutom för vridning mot vänster, särskilt då man spelar på G-strängen med stråke och/eller den vänstra handen går upp till instrumentets huvud. Vridning borde undvikas i mån av möjlighet och återställa ryggraden till mittställningen alltid då det är möjligt.

Det vänstra skulderbladets stöd i revbenen försvåras då kroppen vrids mot vänster eller då ryggraden är rundad. Kontroll av skulderbladets stödmuskler är viktigt med tanke på handens styrka. Att trycka kontrabasens strängar kräver förutom en stark hand även att skulderbladets stödmuskler fungerar väl. Kontrollen av stråkhandens rörelser är också beroende av skulderbladets stöd. Då ryggraden rundas lutar skulderbladet framåt, vilket förhindrar skulderbladet från att rotera naturligt och/eller skulderbladet vinklas upp från revbenen. Felaktig ställning i skulderbladet medför smärttillstånd i nacken och skuldrorna samt axlarna.

Det högra skulderbladet har dåligt stöd i bröstkorgen. Skulderbladet lutar framåt, vinklas upp från bröstkorgen och nedre hörnet roterar mot ryggraden.

Skulderbladet har bra stöd i bröstkorgen.

Handens bågformer bör bevaras under spelandet, då fungerar handflatans stödmuskler. Knogarna bildar en lång tvärgående båge i vilken det 5:e fingrets knoge hålls uppe och tillräckligt vid sidan av handflatan. Tummen är formad som en båge och går ut rejält ifrån handflatan. Handleden bör vara i mittställning (15 grader utsträckt och 15 grader lutande mot lillfingret). Särskilt viktigt är det att bågformen bevaras i vänsterhanden eftersom det krävs styrka att trycka ned strängarna. Tummen rör sig med de andra fingrarna på instrumentets hals. Då mellanhandsbenen sjunker minskar styrkan i fingrarna, och fingermusklerna som löper över handleden överansträngs. Man bör förhindra överdriven böjning av tummens mellersta led genom att i högre grad aktivera musklerna i tummens basled, vilka fungerar som stödmuskler för den mellersta leden.

Det finns skillnader i stråkhandens grepp. I det franska greppet utsätts skulderbladet för framåtlutning och i det tyska greppet strävar skulderbladet att vinklas upp då man går mot stråkspetsen. I de båda teknikerna är det dock möjligt att förhindra felaktigheter genom att ha god kontroll över skulderbladets muskler.