Piano

Läs först avsnittet Allmänt om ergonomi.

Mittställningen är musikerns grundställning, till vilken musikern alltid återkommer. I mittställningen upprätthålls ryggradens naturliga bågform. Ryggradens böjning är individuell, så i mittställning har alla olika ställning på ryggrad och bäcken.

Pianisten bör först kontrollera bäckenets ställning. Bäckenet förs till mittställningen där bäckenets sittben är placerade rakt nedåt mot pallen/stolen.

Bäckenet lutande bakåt, ryggraden rundad, skulderbladen lutar framåt med bröstkorgen.

Bäcken och ryggrad är i mittställning, skulderbladen är platta mot bröstkorgen.

Stolshöjden bör justeras så att det känns naturligt att upprätthålla mittställningen. En till uppbyggnaden styv person bör sitta högre upp än en vig person, dessutom påverkar pianots och tangenternas höjd justeringen av pallens höjd. Pianot bör ha en sådan höjd att armbågslederna är i en vinkel på 90-110 grader, då armleden kan hållas utsträckt i en 15 graders vinkel. Om underarmen och handleden böjs på grund av att pianot är för lågt, bör man höja pianot (åtminstone i hemförhållanden!), eller så borde man flitigt tänja ut partiet kring höfterna och bäckenet så att man kan sitta i en bra ställning även på en lägre pall. Pianopallens avstånd från tangenterna bör vara sådan att armbågarna kommer rejält framför kroppens sidolinje.

Då bäcken-ländryggraden är i mittställning är kontrollen över ryggradens mittställning som bäst. Översträckning av bröstryggraden förekommer relativt allmänt hos pianister. Detta beror troligen på bäcken-ländryggradens bakåtlutade ställning, och/eller dålig kontroll av skulderbladens stödmuskler, eller så är det genetiskt betingat (det ovanligaste av alternativen). I pianospelande har skulderbladens stödmuskler stor betydelse, eftersom armarna ständigt hålls upp. Ifall skulderbladets stödmuskler fungerar bristfälligt förflyttas skulderbladet alltför mycket åt sidan och lutar framåt, vilket förhindrar skulderbladets naturliga rotation, och dessutom kan skulderbladet vinklas upp från bröstkorgen.

Skulderbladen stöds dåligt mot bröstkorgen och skulderbladen vinklas upp från bröstkorgen, lutar framåt och särskilt det högra skulderbladets nedre kant vrids felaktigt mot ryggraden.

Skulderbladet har bra stöd i bröstkorgen.

Skulderbladets felaktiga ställning ökar ansträngningen kring nack- och axelpartiet, förminskar övre öppningen (området mellan nyckelbenet, skulderbladet och ryggraden, genom vilken nerverna och blodådrorna löper till handen) samt ökar ansträngningen i underarmens muskler. Problem med underarmen är de vanligaste problemen hos pianister, och orsaken till överansträngning är oftast bristande kontroll över handen och hela armen.

Grundställningen för handleden bör vara 15 grader utsträckt och 15 grader lutande mot lillfingret, för i denna ställning rör sig handleden ledigt då man spelar. Ställningen möjliggör en god funktion hos handflatans muskler och bevarar sålunda de tvärgående bågarna i handen. När pianister får smärtor i handleden och underarmen beror det ofta på att kontrollen av handledens och handflatans stödmuskler är bristfällig, och att de muskler som löper över handleden och som rör på fingrarna får arbeta alltför hårt.

Handleden böjs och vrids mot tummen. Gångjärnslederna i fingrarna I, IV och V är slappa och handflatans tvärgående båge bibehålls inte under spelandet.

Handleden är i mittställning och den tvärgående båge som knogarna bildar bibehålls, varvid fingrarnas gångjärnsleder får stöd och fingrarna kan röra sig fritt.

Då man korrigerar handledens och handens ställning behöver man som stöd övningar som förbättrar handens muskelbalans.