Fiol

 

 

 

Läs först avsnittet Allmänt om ergonomi.

Violinistens bäcken och ryggrad ska vara i mittställning men ändå möjliggöra fri rörlighet medan man spelar. Rörelsen börjar och slutar i mittställning. Mittställningen är alltså musikerns grundställning, till vilken musikern alltid återkommer. I mittställningen upprätthålls ryggradens naturliga bågform. Ryggradens böjning är individuell, så i mittställning har alla olika ställning på ryggrad och bäcken. Bröstryggen ska vara i mittställning även i förhållande till vridningsriktningen. Violinisten ska undvika att vrida sin kropp åt höger, vilket är en typisk benägenhet för violinister. Kroppens stödmuskler ser till att kroppen hålls rak.

Bäcken och ryggrad är i mittställning, skulderbladen är väl stödda mot bröstkorgen.

Bäckenet lutar framåt (post tilt) och bröstryggen rundas och lutar bakåt. Skulderbladen vinklas upp från bröstkorgen.

Violinistens halsrygg vrids åt vänster och kröks en aning nedåt. Bra hakstöd och axelstöd möjliggör en bra ställning för halsrygg och huvud. För lågt hakstöd eller ett hakstöd som inte passar hakans form orsakar att huvudet/nacken skjuts för mycket framåt och neråt och gör att huvudet lutar för mycket åt sidan. Ett passande hakstöd möjliggör fri rörelse av huvudet under spelandet. Om musikern kan hålla upp fiolen endast genom att pressa fiolen mot hakan, kan det hända att skulderbladets ställning är felaktig. I detta fall håller skulderbladets stödmuskler inte skulderbladet i mittställning, utan skulderbladet skjuts framåt, varpå nyckelbenet och skulderhöjden (acromion) som befinner sig på axelleden skjuts framåt och fiolen glider nedåt.

Det är svårare att hålla bäckenet i mittställning då man spelar sittande. När man sitter flyttas kroppens tyngdpunkt framåt, varvid ryggens sträckarmuskler är tvungna att jobba effektivare för att upprättehålla spelställningen. Då bäckenet skjuts bakåt och ländryggen sträcks ut är violinisten ofta tvungen att kompensera sin hållning genom att översträcka bröstryggen. Detta försämrar kontrollen av skulderbladets stödmuskler och ökar på armarnas samt nackens och axlarnas belastning. Om man håller kvar bäckenet, ländryggen och bröstryggen i mittställning fungerar för både kroppsmusklerna och skulderbladets muskler bättre, vilket även inverkar på handens och fingrarnas funktion.

Vänstra armens axelled ska kunna rotera tillräckligt mycket utåt. Tillräcklig utåtrotation av axelleden möjliggör en bra ställning av skulderbladet även då man går upp mot G-strängen på greppbrädan. Otillräcklig utåtrotation av axelleden orsakar att skulderbladet lyfts upp från revbenen och att skulderbladet vrids mindre. Detta försämrar funktionen hos skulderbladets stödmuskler. Utåtrotationen av skulderbladets nedre vinkel är väsentlig för att axelleden och bröstkorgens övre öppningen ska fungera normalt (övre öppningen består av området mellan skulderbladet, nyckelbenet och ryggraden).

Skulderbladen stöds väl mot bröstkorgen, och man kan hålla armen avslappnad.

Vänstra skulderbladet vinklas upp från bröstkorgen, skulderbladets nedre vinkel vrids inte utåt tillräckligt och det är svårt att ha armen avslappnad.

För att behärska stråktekniker är det viktigt att högra skulderbladets stödmuskulatur fungerar på rätt sätt. Då man höjer på armen vrids skulderbladets nedre vinkel utåt varvid skulderbladets och axelledens muskler fungerar normalt och armens rörelser är fria och avslappnade. Om skulderbladet lyfter från bröstkorgen och/eller skulderbladets övre del lutar framåt sker ingen rotation, varpå axelleden och bröstkorgens övre öppning blir trånga och överarmen samt nack- och axelmuskler överansträngs. Den här felfunktionen kan vålla problem vid användning av stråkarmen, som t.ex. darrningar, domningar, dålig kontroll och svaghet.

En välfungerande stödmuskulatur i handflatan upprättehåller handens bågstruktur under spelandet (läs mer i avsnittet Allmänt om ergonomi). Greppet om stråken är lätt och även trycket på strängarna. Om musklerna som upprätthåller handflatans bågsform fungerar dåligt sjunker särskilt knogarna på 4:e och 5:e fingret nedåt, handflatan stängs och underarmens muskler (fingermusklerna som korsar handleden) får arbeta för mycket och blir överansträngda.

Knogarnas naturliga bågform möjliggör ett lätt och känsligt grepp om stråken.

Spelställningen kontrolleras enligt samma principer både i sittande och i stående. När man spelar sittande ökar ansträngningen en aning på mittryggens sträckarmuskler eftersom kroppens tyngdpunkt flyttas framåt.