Käyrätorvi

 

 

 

Läs först avsnittet Allmänt om ergonomi.

Mittställningen är musikerns grundställning, till vilken musikern alltid återkommer. I mittställningen upprätthålls ryggradens naturliga bågform. Ryggradens böjning är individuell, så i mittställning har alla olika ställning på ryggrad och bäcken.

För att hitta en bra spelställning bör valthornisten först se över sin bäckenställning. Bäckenet ska vara i mittställning så att musklerna som stöder bäckenet och ryggraden fungerar på önskat sätt (sittbenen är rakt neråt då man sitter). Valthornet är ett tungt instrument och därför krävs inte bara starka muskler runt skulderbladen, utan också en bra kontroll av bålmuskulaturen.

Bröstryggen ska också hållas i mittställning för att åstadkomma en bra rörlighet i bröstkorgen och för att man ska kunna andas på rätt sätt. Då bröstryggen är i mittställning är bröstbenet i upprätt ställning och de raka ryggmusklerna är aktiva men inte spända. Vid inandning kan bröstkorgen vidgas fritt åt alla håll, även utåt sidorna och bakåt. Bröstkorgen/bröstryggen och bäckenet ska från sidan sett vara i rak linje med varandra. Om bröstkorgen lutar bakåt i förhållande till bäckenet försämrar det bröstkorgens och mellangärdets rörelse och försämrar därmed också andningen.

För att hitta huvudets och nackens mittställning ska man skjuta huvudet turvis framåt och bakåt och stanna med huvudet i mittställning, varvid man har en fri rörlighet mellan skallen och nackryggen. Nacken, huvudet och hakleden inverkar på kontrollen av halsmusklerna, hakmusklerna och strupmusklerna. Huvudet och nacken ska vara i mittställning för att de djupa nack- och halsmusklerna som håller upp huvudet ska kunna fungera. De här musklerna är så kallade stödmuskler, som gör det möjligt att slappa av de ytliga musklerna. Om huvudet lutar för mycket framåt (vilket ofta orsakas av en felaktig ställning i ryggraden) ökar spänningen i nackmusklerna, hakmusklerna och halsens ytliga muskler, vilket kan störa speltekniken.

Bäckenet och ryggraden i mittställning, nacken vriden åt vänster.

Bäckenet lutar framåt (post tilt), bröstryggen är rundad, huvudet är alltför framskjutet, vilket anstränger nacken då spelaren samtidigt tvingas vrida huvudet åt vänster.

En bra ställning av bröstryggen och bröstkorgen ger bra funktionsförutsättningar för skulderbladens stödmuskler. Skulderbladen ska ligga platt mot revbenen, varvid axlarna är i en naturlig ställning. Om skulderbladet lutar framåt eller lyfter uppåt fungerar stödmusklerna dåligt och försämrar dessutom bröstkorgens rörlighet. Det är svårt att uppfatta skulderbladets tredimensionella rörelser, så en musiker kan behöva professionell hjälp för att öva upp rätt ställning för skulderbladet.

Det är vanligt bland valthornister att bäckenet lutar alltför mycket framåt (blygdbenet vrids framåt varvid ländryggen sträcks ut). Då bäckenet vänds åt detta håll slappnar de ytliga magmusklerna av, varvid inandningen känns lättare, men belastningen på de övre extremiteterna kring nack- och axelpartiet ökar. Då bäckenets ställning ändras från att ha varit framåtlutande till mittställningen, ändras andningen så att musklerna mellan revbenen aktiveras och bröstkorgen vidgas utåt åt sidorna och bakåt. Detta minskar magens utåtbuktning vid inandning.

Valthornsspelande utsätter spelaren för vridning till höger, varvid bröstryggraden vrids, revbenslederna blir stelare och skulderbladets stöd särskilt på höger sida försämras. Ett för kroppen vänligare spelsätt skulle vara att i stället för att vrida bröstryggraden, vrida halsryggraden och huvudet mer åt vänster, varvid kroppen hålls rak. Huvudets och nackens ställning bör vara vriden men inte framskjuten. När bröstryggraden och halsryggraden har en bra hållning kan man vrida halsryggraden åt vänster utan muskelspänning kring halsen.

Skulderbladen har bra stöd i bröstkorgen och ryggraden är i mittställning.

Kroppen vrids åt höger och stödet för det högra skulderbladet dåligt. Höger skulderblad sjunker, vinklas upp, lutar framåt och skulderbladets nedre kant vrids mot ryggraden.

Hållningsfel begränsar vridningen av halsryggraden och ökar sålunda muskelspänningen kring strupen och halsen. Då måste man göra en temporär kompromiss i spelställningen, och vrida kroppen litet åt höger och huvudet åt vänster tills halsryggradens rörlighet och hållning har rättat till sig med hjälp av träningsrörelser. Hos äldre musiker kan det hända att rörligheten inte återställs helt.

Styrka hos och god kontroll av skulderbladets stödmuskler är viktiga då man spelar valthorn, eftersom det förutom belastningen av de övre extremiteterna och nack- och axelpartiet även påverkar andningen. Typiska felställningar för valthornister är att skulderbladet sjunker, vinklas upp från revbenen, lutar framåt och den nedre kanten vrids mot ryggraden. Felställning förekommer oftare på höger sida eftersom instrumentets tyngd mera ligger på den högra handen, se bild 4. Då man korrigerar skulderbladets ställning behöver valthornisten muskelstyrketräning som stöd. Felställning förorsakar muskelsvaghet, och utan styrketräning känns korrigering av ställningen, särskilt på höger sida, som en omöjlig uppgift. För att förbättra styrkan i och kontrollen av skulderbladets stödmuskler kan man som ett tillfälligt hjälpmedel använda ett instrumentställ (ergohorn) som håller upp instrumentets vikt.

Det är rätt vanligt att bleckblåsare sträcker fram huvud och nacke. Delvis beror det på bäckenets och ländryggradens ställning. Då bäckenet lutar framåt sträcks huvudet framåt, men att sträcka på huvudet kan också vara en vana. Om man tänker på att föra instrumentet till läpparna istället för att föra läpparna till instrumentet, hjälper det till att hålla nacken och huvudet i mittställning. Använd gärna en spegel för att bli av med felaktiga rörelsemönster.